Dawit Isaac – frågorna ingen vågar ställa.

Idag den 19 november 2009 publicerar en lång rad svenska tidningar samma korta text om Dawit Isaac. Den är skriven av Peter Englund. Peter Englund är historiker, författare och även Svenska Akademiens ständige sekreterare. En tungviktare i den svenska kultureliten. Peter Englund borde med sin bakgrund som historiker och akademiker vara van vid att kritiskt granska källorna till det han skriver om. Men i fallet Isaac Dawit gäller uppenbarligen inga normala krav på publicistisk hederlighet och källkritik.

I den korta artikeln jämför Peter Englund fängslandet av Dawit Isaac med terrorattacken mot World Trade Center i New York. Englunds grepp är ytligt sett att dra en parallell i tiden. Attacken mot WTC inträffade den 11 september 2001. Arresteringen av Dawit Isaac ska ha skett den 23 september 2001. På ett djupare plan är naturligtvis syftet med Englunds retoriska knep att få läsaren att dra andra, mer emotionella, paralleller mellan de två händelserna. Attacken mot WTC var historiens hittills grövsta terrordåd. Arresteringen av Isaac blir då genom den subtila jämförelsen ett lika grovt dåd. Det här är ett grepp ovärdigt en historiker som Peter Englund. De två fallen kan inte jämföras på samma dag. Arresteringen av Isaac var i jämförelse med terrorattacken WTC närmast en icke-händelse.

Men det är inte bara i den luriga jämförelsen mellan WTC och Isaac som Peter Englund brister i analys och källkritik. Han presenterar också okritiskt som sanningar en rad påståenden som svårligen låter sig bevisas. Eller i vart fall knappast granskas källkritiskt. I fallet Dawit Isaac uppmuntras inte normal källkritik; här premieras istället enbart pavlovska reaktioner på signaler uppifrån. Låt mig ta några exempel:

Peter Englund skriver:

"I september 2001 fängslades den svenske medborgaren Dawit Isaac i Eritrea."

Min kommentar:

Detta är en sanning med rejäl modifikation. Visserligen hade Isaac lyckats få ett svenskt medborgarskap 1992, men han hade samtidigt behållit sitt gamla eritreanska medborgarskap. Det är ohederligt av Englund att antyda att de Eritreanska myndigheterna skulle ha arresterat en svensk medborgare och journalist. Tvärtom har han gripits i egenskap av eritreansk medborgare, anklagad för landsförräderi. Det enda man behöver göra för att inse de orimliga i det här resonemanget är att vända på steken. En svensk misstänkt för landsförräderi flyr undan de svenska myndigheterna och hamnar till slut i Eritrea där han efter en tid får medborgarskap. Svensken, som nu tror sig vara trygg med sitt eritreanska pass, reser tillbaka till Sverige för att fortsätta sin misstänkt landsförrädiska verksamhet. Skulle de svenska myndigheterna då underlåta att gripa denne misstänkte landsförrädare bara för att han skaffat sig ett alternativt medborgarskap och pass?

Peter Englund skriver:

"Under hela denna tid har han förblivit inspärrad i olika helveteshålor - det lär finnas över 300 av dem i landet."

Min kommentar:

Det är möjligt att de Eritreanska myndigheterna håller sig med 300 "helveteshålor". Vi vet så lite om Eritrea. Det är också möjligt att svenska myndigheter håller sig med 300 helveteshålor som vi inte ens anar existensen av. Men det är inte särskilt sannolikt. Det är likaledes möjligt att Dawit Issac har placerats i någon av dessa, men hur sannolik är det? Hela meningen är ett retoriskt grepp.

Peter Englund skriver:

"Tortyr är ingen ovanligt; Dawit Isaac är en av dem som drabbats."

Min kommentar:

Det är möjligt, kanske till och med troligt, att tortyr förekommer i Eritreanska häkten. Muslimska och marxist-leninistiska stater är inte direkt kända för sitt milda handlag gentemot människor man anser har begått brott. Men var finns bevisen för att Dawit Isaac utsatts för någon form av tortyr? Annat än att Peter Englund självsäkert påstår detta? Det motsatta är faktiskt troligare; Isaac är en högprofilfånge och sådana fångar brukar även de mest brutala fångvaktare undvika att sätta bestående märken på.

Peter Englund skriver:

"Vad hade då Dawit Isaac gjort i september 2001? Jo, han var journalist på landets största tidning, och där rapporterade man om en grupp styrande som krävt vissa demokratiska reformer (...) Hans brott var yttrandefrihet."

Min kommentar:

Eritrea befann sig vid den här tiden i efterdyningarna av det blodiga gränskriget med grannlandet Etiopien. Kriget startade 1998 och pågick tills ett fredsfördrag undertecknades i Alger i december 2000. Jag vet inte om krigslagar eller undantagstillstånd fortfarande gällde i Eritrea vid den här tidpunkten, men att som Dawit Isaac i den situationen exponera en spricka i regeringen, och i praktiken gå de oppositionellas ärenden, förefaller ogenomtänkt. Det är till och med möjligt att det enligt eritreansk lag kan rubriceras som landsförräderi.

Peter Englund skriver vidare i sin korta artikel om yttrandefrihet och vikten av att människor tillåts tänka och tycka utanför de etablerade ramarna. Här kan jag hålla med till hundra procent. Här har Englund lyft sitt fokus från Eritrea och, förmodligen helt ovetande, kört fingret rakt in den varböld som vanställer demokratin det nutida Sverige.

Peter Englund skriver:

"Yttrandefrihetens flerhundraåriga princip bygger dels på tanken att var mänska, på grund av det förnuft hon är född med, har rätt att bestämma inte bara över sig själv, utan även över styrseln i det land hon lever i. Dels faller den tillbaka på en enkel men bara långsamt uppdagad insikt: att det inte är tvivel, ifrågasättanden och avvikande åsikter som gör ett samhälle svagt, utan istället frånvaron av detsamma. (...) Censur utsöndrar en syra som upplöser just det system det är tänkt att skydda. Och förr eller senare faller alla diktaturer. Alla."

Min kommentar:

Detta är en lysande formulering och en bitande kritik av förhållandena i dagens Sverige, åtminstone så långt det gäller kritik av den förda invandrings- och asylpolitiken. Och fallet Dawit Isaac. När det gäller invandring och asyl tillåts i dagens Sverige inga tvivel, ifrågasättanden eller avvikande åsikter. Sådana tvivel, ifrågasättanden och kätterska åsikter rubriceras genast som rasistiska, främlingsfientliga eller islamofobiska. De styrande tillåter ingen diskussion av sakfrågorna byggt på fakta och verklighet, utan angriper genast och pavlovskt alla kritiker med invektiv och injurier byggda på luft och ingenting.

"Förr eller senare faller alla diktaturer", skriver Peter Englund.

I september 2010 kan vi i alla fall hjälpas åt att fälla den svenska mjukdiktaturen.

Efter det kanske vi kan få ta itu med det problem som hotar Sveriges blotta existens som nation.

Dublinförordningen.

Genom Dublinförordningen reglerar länderna inom EU vilket land som ska ansvara för respektive asylärende. Dublinförordningen skulle kunna avhjälpa många av Sveriges invandrarproblem.

Om den bara följdes.

Grunden i Dublinförordningen är att om en person av en eller annan anledning ger sig av från sitt hemland så ska den personen söka asyl i det första säkra land man kommer till. Förordningen gäller i EU:s alla medlemsländer plus Norge och Island. Den infördes för att försöka få stopp på så kallad asylshopping, där migranter reser runt inom EU tills de hittar det land som för tillfället erbjuder bäst villkor. Man har alltså bestämt att migranter inte har rätt att själva välja vilket land som de ska söka asyl i. Dessutom kan en migrant bara få sin asylansökan prövad i ett av länderna. Även om en person kommit till Sverige och vill söka asyl här, så är det långt ifrån säkert att vi i Sverige behöver ta ansvar för migranten i fråga. Ett annat EU-land, eller Norge eller Island, kan ha ansvaret och då kan migranten tvingas åka dit istället. Det är alltså ingen mänsklig rättighet att få asyl i Sverige, trots allt som skrivs i pressen. Det är för övrigt ingen mänsklig rättighet att få asyl i något land över huvud taget, bara att få ansöka.

Förordningen ska stoppa asylshopping bland annat i följande fall:

1. Man har rest in i ett annat EU-land innan man kom till Sverige

2. Man har redan fått visum eller uppehållstillstånd av ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

3. Man har rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen

4. Man har redan ansökt om asyl i ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

5. Migrantens familj har redan uppehållstillstånd i något annat EU-land

Bara med hjälp av punkterna 1 och 3 skulle man troligen kunna gallra ut 90 procent eller mer av alla som söker asyl i Sverige. Med punkt fyra skulle man förmodligen kunna sålla bort ytterligare några procent. För hur kommer man till Sverige utan att passera ett annat EU-land eller Norge? Det enda sättet att komma hit utan att passera något annat EU-land är att flyga direkt från hemlandet. Och för att flyga måste man ha pass eller andra identitetshandlingar, vilket praktiskt taget ingen som söker asyl i Sverige tycks ha.

Många migranter kommer till Sverige efter att först ha rest in i EU genom till exempel EU-länderna Grekland, Rumänien, Slovakien, Italien, Cypern eller Slovenien. Dessa länder är lätta att nå från mellanöstern och Afrika och de har också ofta mycket avslappnade gränskontroller. De här länderna är dock inga populära asylländer, eftersom de sociala förmånerna är tämligen torftiga, i alla fall jämfört med Sveriges. Därför reser de allra flesta av migranterna vidare, många utan att ens bry sig om att försöka ansöka om asyl. Många av dem hamnar till slut i Sverige.

Migrationsverket ska enligt reglerna ta fingeravtryck på alla asylsökande som är över 14 år. Om Migrationsverket verkligen gör detta, är en annan fråga. Information som sipprat ut tyder på att man struntar i det. Man kontrollerar heller inte asylsökandes ålder eller tar prov på DNA. Det här gäller i synnerhet så kallade ensamkommande flyktingbarn. Migranterna och de så kallade barnen är så många att det skulle bli för dyrt.

Om nu Migrationsverket mot förmodan skulle ta fingeravtryck så ska dessa fingeravtryck skickas till en gemensam databas, Eurodac, där de ska kontrolleras. Genom den här kontrollen kan man förhoppningsvis se om migranten tidigare lämnat fingeravtryck i något annat land som är anslutet till Eurodac. Om det visar sig att migranten redan varit i ett annat EU-land så har Migrationsverket all rätt att besluta att migranten ska tillbaka dit. Man har till och med rätt att använda tvång. Detta görs enligt uppgift praktiskt taget aldrig. Migrationsverket har i sin arrogans antagit åsikten att det bara är Sverige som kan ge dessa migranter tillräcklig omvårdnad. Det har till och med hänt att folk som bor i Storbritannien fått asyl och uppehållstillstånd i Sverige trots att man redan hade fått båda delarna i Storbritannien. Om en migrant inte vill åka till det land där man ska söka asyl, vilket ofta är fallet (vem skulle vilja söka asyl i Rumänien?) kan man att överklaga till Migrationsdomstolen, men även om man har överklagat måste man lämna Sverige i väntan på utslaget.

Vi i Sverige skulle kunna reducera våra migrantproblem till en bråkdel om vi bara följde de lagar och förordningar som finns på plats. Varför vi väljer att se mellan fingrarna är ett politiskt ställningstagande som nog aldrig formulerats offentligt inför medborgarna. Dock har det inte desto mindre sipprat ner till de handläggande myndigheterna. Det kan vi ändra på i september 2010.

Dessa länder omfattas av Dublinförordningen.

Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Norge och Island omfattas av Dublinförordningen genom ett särskilt avtal.

Jag mår lite illa.

Jag har upptäckt att jag sedan en tid blir lite fysiskt illamående när jag ser artiklar i pressen om hur invandrare (oftast muslimer) till Sverige återigen har flyttat fram sina positioner på vår bekostnad. Eller hur de mest vettlösa asylansökningar alltid slutar i att personen får asyl, uppehållstillstånd och livstids arbetsfri försörjning på vår bekostnad.

Alltid på vår bekostnad. Aldrig att det ställs några krav på att dessa fripassagerare ska göra rätt för sig genom att till exempel arbeta. Eller ens lära sig svenska så att de åtminstone kan kräva ut sina nya bidrag utan att vi ska tvingas betala dyra tolkar med ytterligare skattepengar. (Enligt nya pressuppgifter så lär åtminstone en av tolkarna tagit betalt under bordet av de asylsökande för att framställa deras fall i mer ömmande dager.)

Ensamma "barn" är ofta varken barn eller ensamma.

Ta de asylsökande ensamkommande "barnen" till exempel. De flesta tycks vara vuxna män, ofta med fruar och egna barn. Några flickor finns det mig veterligt inte i den här gruppen, de får väl inte gå så långt från spisen kan man tänka. Inte är de "barn" som har skäggstubb och gråsprängt hår att betrakta som barn. Men tar man itu med det problemet genom att till exempel ta reda på hur gamla dessa "barn" är? Nej, från PK-håll gnäller man bara över att så få kommuner vill ta hand om "barnen". Kommunerna har kanske lärt sig läxan, sent omsider. Dessa "ensamkommande flyktingbarn" kommer nämligen ytterst sällan ensamma. Så snart asyl och uppehållstillstånd är fixade, uppenbarar sig plötsligt som genom ett under "barnets" försvunna familj och nu vill även dessa ha uppehållstillstånd och livstids arbetsfri försörjning av anknytningsskäl. Och de får det! Den stackars splittrade familjen återförenas inte i det land där alla andra familjemedlemmar befinner sig vilket är helt enligt reglerna. Nej, de återförenas i Sverige där endast en (1) i familjen befinner sig. Och det är skattebetalarna i den kommun där "barnet" lyckats få fotfäste som får stå för notan. Det är bara nyttiga PK-idioter och halal-hippies som kan tycka att detta är en god ordning.

Smittsam asylant kräver mer betalt för att ta sin medicin.

Inte ens tar man itu med den asylant med höggradigt smittsam tuberkulos som både vägrar att lämna prover och ta den medicin som skulle kunna bota honom. Ja, om han inte får mer betalt, förstås. Nu är asylanten Ervin Misini, 29, från Kosovo, tvångsintagen på tre månader enligt smittskyddslagen. Vad händer när han släpps ut? Jag undrar, varför bryr vi oss överhuvud taget om att behandla den här asylanten? Varför skickar vi helt enkelt inte hem honom? Varför?

När man blivit ordentligt blåst.

Jag tror detta illamående är likt den klump och värk man får i magen man när man inser att man blivit ordentligt blåst. Lurad, fintad och fullständigt bortgjord av en skicklig bedragare att köpa ett bilvrak, en rutten båt eller en möglig kåk. Skillnaden är bara att man i dessa fall kan få hjälp av landets myndigheter att få rättelse. I fallet med asylanterna är det ju landets myndigheter och våra valda politiker som blåser oss skattebetalare och väljare, så var ska vi då söka stöd och hjälp?

Dags att göra motstånd mot ockupanterna.

Jag får inte sällan upp lite magsyra i munnen även när jag ser en fundamentalistisk muslimsk kvinna i sin vanliga sopsäck, eller en djup bokstavstroende muslimsk man i skägg och för korta byxor. Dessa ytligt sett oskyldiga bitar av tyg är på ett annat plan tydliga signaler om att personerna som bär dem inte vill låta sig integreras i Sverige, inte vill leva i Sverige som nyttiga medborgare utan bara njuter av frukterna av vårt arbete tills den dag när demografin vänt till deras fördel och de utnyttja demokratin till att ta över. Varje arbetsfri skattekrona som hamnar i deras fickor stärker dem i sitt förakt mot oss, och ger dem allt större anledning att tro att vi kufr (otrogna) bara har till uppgift att arbeta så att det nya herrefolket (muslimerna) kan få gratis försörjning. Det som sker idag är bara en försmak av vad som kommer att hända när de kan hävda sin majoritet. Och det kan ske så tidigt som 2049, enligt nya uträkningar. Det är 40 år. Jag kan av åldersskäl ha lyckan att få slippa uppleva den dagen, men mina barn och barnbarn kan se fram emot ett liv som slavar (dhimmis) under muslimsk överhöghet. Om vi inte reser oss upp för att försvara vår kultur, vår demokrati, vår nation, vårt folk, våra barn och barnbarn är vi alla förlorade.

En smygande ockupation med våra folkvaldas medgivande.

Jag tror att detta illamående är samma sjuka som så ofta beskrivits drabba soldater strax före ett stort anfall. Eller en avgörande försvarsstrid. Det har drabbat mig förr inför utmaningar som jag inte vetat om jag skulle klara av, men jag har inte tidigare känt så inför människor. Nu förstår jag hur befolkningarna i de ockuperade länderna i Europa måste ha känt inför åsynen av de segerrika och tuppstolta tyska soldaterna, oavsett om de var nazister ur SS eller vanliga tvångsinskrivna meniga ur Wehrmacht. De såg ockupationsmakten göra sig bred, men saknade först medel att göra något åt det. Efter hand utvecklades kraftfulla och aktiva motståndsrörelser, som lät ockupationsmakten smaka stål. Idag upplever vi i Sverige en smygande ockupation och mitt illamående kommer av insikten att endast en av oss har en framtid i landet. Och att det kommer att kosta liv att försvara den framtiden.