Genom Dublinförordningen reglerar länderna inom EU vilket land som ska ansvara för respektive asylärende. Dublinförordningen skulle kunna avhjälpa många av Sveriges invandrarproblem.
Om den bara följdes.
Grunden i Dublinförordningen är att om en person av en eller annan anledning ger sig av från sitt hemland så ska den personen söka asyl i det första säkra land man kommer till. Förordningen gäller i EU:s alla medlemsländer plus Norge och Island. Den infördes för att försöka få stopp på så kallad asylshopping, där migranter reser runt inom EU tills de hittar det land som för tillfället erbjuder bäst villkor. Man har alltså bestämt att migranter inte har rätt att själva välja vilket land som de ska söka asyl i. Dessutom kan en migrant bara få sin asylansökan prövad i ett av länderna. Även om en person kommit till Sverige och vill söka asyl här, så är det långt ifrån säkert att vi i Sverige behöver ta ansvar för migranten i fråga. Ett annat EU-land, eller Norge eller Island, kan ha ansvaret och då kan migranten tvingas åka dit istället. Det är alltså ingen mänsklig rättighet att få asyl i Sverige, trots allt som skrivs i pressen. Det är för övrigt ingen mänsklig rättighet att få asyl i något land över huvud taget, bara att få ansöka.
Förordningen ska stoppa asylshopping bland annat i följande fall:
1. Man har rest in i ett annat EU-land innan man kom till Sverige
2. Man har redan fått visum eller uppehållstillstånd av ett annat land som omfattas av Dublinförordningen
3. Man har rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen
4. Man har redan ansökt om asyl i ett annat land som omfattas av Dublinförordningen
5. Migrantens familj har redan uppehållstillstånd i något annat EU-land
Bara med hjälp av punkterna 1 och 3 skulle man troligen kunna gallra ut 90 procent eller mer av alla som söker asyl i Sverige. Med punkt fyra skulle man förmodligen kunna sålla bort ytterligare några procent. För hur kommer man till Sverige utan att passera ett annat EU-land eller Norge? Det enda sättet att komma hit utan att passera något annat EU-land är att flyga direkt från hemlandet. Och för att flyga måste man ha pass eller andra identitetshandlingar, vilket praktiskt taget ingen som söker asyl i Sverige tycks ha.
Många migranter kommer till Sverige efter att först ha rest in i EU genom till exempel EU-länderna Grekland, Rumänien, Slovakien, Italien, Cypern eller Slovenien. Dessa länder är lätta att nå från mellanöstern och Afrika och de har också ofta mycket avslappnade gränskontroller. De här länderna är dock inga populära asylländer, eftersom de sociala förmånerna är tämligen torftiga, i alla fall jämfört med Sveriges. Därför reser de allra flesta av migranterna vidare, många utan att ens bry sig om att försöka ansöka om asyl. Många av dem hamnar till slut i Sverige.
Migrationsverket ska enligt reglerna ta fingeravtryck på alla asylsökande som är över 14 år. Om Migrationsverket verkligen gör detta, är en annan fråga. Information som sipprat ut tyder på att man struntar i det. Man kontrollerar heller inte asylsökandes ålder eller tar prov på DNA. Det här gäller i synnerhet så kallade ensamkommande flyktingbarn. Migranterna och de så kallade barnen är så många att det skulle bli för dyrt.
Om nu Migrationsverket mot förmodan skulle ta fingeravtryck så ska dessa fingeravtryck skickas till en gemensam databas, Eurodac, där de ska kontrolleras. Genom den här kontrollen kan man förhoppningsvis se om migranten tidigare lämnat fingeravtryck i något annat land som är anslutet till Eurodac. Om det visar sig att migranten redan varit i ett annat EU-land så har Migrationsverket all rätt att besluta att migranten ska tillbaka dit. Man har till och med rätt att använda tvång. Detta görs enligt uppgift praktiskt taget aldrig. Migrationsverket har i sin arrogans antagit åsikten att det bara är Sverige som kan ge dessa migranter tillräcklig omvårdnad. Det har till och med hänt att folk som bor i Storbritannien fått asyl och uppehållstillstånd i Sverige trots att man redan hade fått båda delarna i Storbritannien. Om en migrant inte vill åka till det land där man ska söka asyl, vilket ofta är fallet (vem skulle vilja söka asyl i Rumänien?) kan man att överklaga till Migrationsdomstolen, men även om man har överklagat måste man lämna Sverige i väntan på utslaget.
Vi i Sverige skulle kunna reducera våra migrantproblem till en bråkdel om vi bara följde de lagar och förordningar som finns på plats. Varför vi väljer att se mellan fingrarna är ett politiskt ställningstagande som nog aldrig formulerats offentligt inför medborgarna. Dock har det inte desto mindre sipprat ner till de handläggande myndigheterna. Det kan vi ändra på i september 2010.
Dessa länder omfattas av Dublinförordningen.
Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Norge och Island omfattas av Dublinförordningen genom ett särskilt avtal.
