Tre lögner om "ensamkommande flyktingbarn".
Händelserna i skånska Vellinge och debatten som följt på kommunens motstånd mot att ta emot “flyktingar” och senare vellingepolitikernas totala omvändelse, har fått mig att börja fundera över ämnet. Jag har kommit fram till att Sveriges asylpolitik, och i synnerhet hanteringen av så kallade “ensamkommande flyktingbarn” är en härva av lögner och en grov skamfläck på Sveriges anseende. Det är inte värdigt ett humanitärt rättssamhälle att agera på det sätt som ansvariga myndigheter och den svenska regeringen gör i de här fallen.
Användningen av orden “ensamkommande”, “flykting” och “barn” i samband med dessa unga muslimska män är av allt att döma ägnat att väcka sympati och få igång tårkanalerna hos åhörarna eller läsarna. Problemet är att inget av det stämmer med verkligheten. Här är de tre största lögnerna vad gäller dessa insmugglade unga bidragsturister.
Första lögnen. Det handlar inte om barn.
Genom att lögnaktigt använda ordet “barn” frammanar man bilden av en ensam gråtande femåring i sliten jacka och med en adresslapp i ett snöre om halsen. Detta är inte verkligheten. De ensamkommande “barnen” är i verkligheten sällan barn. Det rör sig i praktiken om unga vuxna män i åldrar från 15-16 och upp till 25-30. Av de bilder på ensamkommande flykting”barn” som cirkulerat i pressen så tycks de flesta dessutom tillhöra den senare gruppen. Man kan anta att om pressen hade kunnat hitta några barn så skulle dessa ha visats upp på bild.
Genom att lögnaktigt använda ordet “barn” frammanar man bilden av en ensam gråtande femåring i sliten jacka och med en adresslapp i ett snöre om halsen. Detta är inte verkligheten. De ensamkommande “barnen” är i verkligheten sällan barn. Det rör sig i praktiken om unga vuxna män i åldrar från 15-16 och upp till 25-30. Av de bilder på ensamkommande flykting”barn” som cirkulerat i pressen så tycks de flesta dessutom tillhöra den senare gruppen. Man kan anta att om pressen hade kunnat hitta några barn så skulle dessa ha visats upp på bild.
Det är visserligen möjligt att en del av de ensamkommande verkligen är “barn” i juridisk mening, dvs under 18 år, men eftersom inkompetenta eller kuschade handläggare på Migrationsverket inte lägger pengar (eller tillåts göra det) på att låta göra några medicinska åldersbestämningar eller kontroll av identiteter är det omöjligt att bevisa om en ung man är 17 eller 23. Deras gissning är så god som någon annans. “Barnens” egna utsagor om sin ålder blir gällande. Säger man att man är 16 år och heter Muhammed, så skriver Migrationsverket in detta i sina papper.
Andra lögnen. De kommer inte ensamma.
Nästa grova lögn är det ofta använda påståendet att dessa ”barn” kommer ensamma. I verkligheten kan de visserligen ha lämnats ensamma några minuter på Migrationsverkets perkeringsplats, men på vägen dit har de haft hjälp, stöd och coachning från erfarna och välbetalda människosmugglare som vet hur det fungerar i Sverige och vad man lämpligen bör säga för att vara i det närmaste garanterad asyl. Hur skulle annars en 20-årig somalisk analfabet veta var Migrationsverkets lokaler i Malmö är belägna? Hur kan de ens veta var Malmö ligger? Eller hitta till Sverige för den delen?
Praktiskt taget ingen av dessa “ensamkommande” har heller några papper som kan visa deras identitet eller ursprung. Man kan undra hur de kunnat komma ända till Sverige utan resedokument. Svaret är att de har de troligen inte. Deras dokument används på vägen, men tas om hand av smugglarna innan “barnen” släpps av på Migrationsverkets parkering; papperen är värdefulla och kan användas fler gånger.
Smugglingen av dessa människor är en mycket lönsam och tämligen riskfri organiserad kriminell verksamhet. Branschen omsätter troligtvis åtskilliga miljarder och har utvecklats till ett väloljat system; ett slags DHL eller FedEx fast med människor i stället för paket. För en summa på 100.000 - 150.000 kronor eller mer kan en familj skicka en av sönerna till Sverige för att söka asyl och uppehållstillstånd. När detta är avklarat kan släkten följa efter och få uppehållstillstånd av anhörigskäl.
Tredje lögnen. De är inga flyktingar.
Den tredje stora lögnen är att detta skulle handla om flyktingar. Så är sällan fallet, även om någon enstaka av “barnen” mycket väl kan ha rymt från något i sitt hemland. Försvinnande få av de utlandsfödda i Sverige är nämligen flyktingar. Av de drygt 100.000 som årligen får uppehållstillstånd i Sverige är bara runt 1.000 flyktingar i ordets rätta mening, utvalda av FNs flyktingorgan UNHCR och Sverige i samarbete. Resten är ekonomiska migranter och bidragsturister som tagit sig hit på egen hand.
Vi skulle alltså kunna hjälpa tusentals behövande äkta flyktingar om budgeten inte belastades med kostnader för icke-flyktingarna. Både politiker, media och talesmän för migrationsindustrin använder slarvigt och felaktigt uttrycket “flykting” i likhet med det lika lögnaktiga ordet “barn” för att väcka vår sympati för hanteringen. Man vill frammana bilden av ett stackars barn som flytt från sitt hem i panik med kulorna vinande om öronen, som tvingats lämna sin mördade familj bakom sig, och som efter en tid som gatubarn träffat på en vänlig man som av ren godhet betalat 10.000 dollar ur egen ficka för att “barnet” skulle kunna resa till Sverige. Det är en rörande historia, men den har ingenting med verkligheten att göra.
En skamfläck på Sverige.
I verkligheten är hela hanteringen av “ensamkommande flyktingbarn” en okontrollerat geschäft som omsätter stora pengar. På femtiotalet i USA lanserade president Eisenhower begreppet “det militärindustriella komplexet” för att beskriva farorna med att näringsliv och militär hade alltför täta band med varandra. I Sverige har vi skapat ett migrationsindustriellt komplex, där privata vårdföretag, politiska intressen, advokater, integrationskonsulter, mm har alltför täta band med de myndigheter som ska kontrollera dem och styra arbetet.
De pengar staten satsar på dessa “barn” försvinner i privata fickor, medan de som skulle behövt vår hjälp får fortsätta att svälta och dö på gatorna i Kabul och Mogadishu. Om vi verkligen är intresserade av att hjälpa är det är en skam att vi slösar våra resurser på dem som kan köpa sig en plats vid köttgrytorna. Om vi använde pengarna på ett klokt och rationellt sätt, skulle vi för vart och ett av dessa “ensamkommande flyktingbarn” kunna hjälpa tusentals till ett drägligare liv.
Om man får använda organisationen "Läkare utan gränser" som sanningsvittne så kan man lätt räkna ut vad vi skulle kunna åstadkomma i form av hjälp och lindring om vi skickade hem smuggelbarnen med vändande buss. De 30 "ensamkommande" som nu är inhysta i Hököpinge i Vellinge kommun kostar vardera 1.900 kronor om dagen. De ska vara kvar i Vellinge i åtminstone tre månader. Det blir 1.900 kronor x 30 personer x 90 dagar vilket blir 5.130.000. Enbart med dessa vellingepengar skulle vi exempelvis kunna:
- rädda livet på 20.520 mycket svårt undernärda barn
- räddat 513.000 personer från att dö i kolera
- behandlat 1.026.000 personer med hjärnhinneinflammation
Varje “ensamkommande” som vi tar hand om är i själva verket ett slag i ansiktet på alla som verkligen behöver vår sympati och vår hjälp. Det är ovärdigt av ett humanistiskt samhälle att bara hjälpa människor som har kontakter och pengar att köpa sig fördelar. Det är dessutom ett grundläggande fel av ett rättssamhälle att aktivt och okritiskt uppmuntra och göda en kriminell verksamhet. Om vi vägrade ställa upp som avstjälpningsplats för dessa “ensamkommande” skulle den kriminella verksamheten inte ha några avsättningsmöjligheter och smugglingsindustrin skulle självdö. Ingen vill ju skicka sina “paket” med en organisation som inte kan garantera leverans.
