Dawit Isaac – frågorna ingen vågar ställa.
Idag den 19 november 2009 publicerar en lång rad svenska tidningar samma korta text om Dawit Isaac. Den är skriven av Peter Englund. Peter Englund är historiker, författare och även Svenska Akademiens ständige sekreterare. En tungviktare i den svenska kultureliten. Peter Englund borde med sin bakgrund som historiker och akademiker vara van vid att kritiskt granska källorna till det han skriver om. Men i fallet Isaac Dawit gäller uppenbarligen inga normala krav på publicistisk hederlighet och källkritik.
I den korta artikeln jämför Peter Englund fängslandet av Dawit Isaac med terrorattacken mot World Trade Center i New York. Englunds grepp är ytligt sett att dra en parallell i tiden. Attacken mot WTC inträffade den 11 september 2001. Arresteringen av Dawit Isaac ska ha skett den 23 september 2001. På ett djupare plan är naturligtvis syftet med Englunds retoriska knep att få läsaren att dra andra, mer emotionella, paralleller mellan de två händelserna. Attacken mot WTC var historiens hittills grövsta terrordåd. Arresteringen av Isaac blir då genom den subtila jämförelsen ett lika grovt dåd. Det här är ett grepp ovärdigt en historiker som Peter Englund. De två fallen kan inte jämföras på samma dag. Arresteringen av Isaac var i jämförelse med terrorattacken WTC närmast en icke-händelse.
Men det är inte bara i den luriga jämförelsen mellan WTC och Isaac som Peter Englund brister i analys och källkritik. Han presenterar också okritiskt som sanningar en rad påståenden som svårligen låter sig bevisas. Eller i vart fall knappast granskas källkritiskt. I fallet Dawit Isaac uppmuntras inte normal källkritik; här premieras istället enbart pavlovska reaktioner på signaler uppifrån. Låt mig ta några exempel:
Peter Englund skriver:
"I september 2001 fängslades den svenske medborgaren Dawit Isaac i Eritrea."
Min kommentar:
Detta är en sanning med rejäl modifikation. Visserligen hade Isaac lyckats få ett svenskt medborgarskap 1992, men han hade samtidigt behållit sitt gamla eritreanska medborgarskap. Det är ohederligt av Englund att antyda att de Eritreanska myndigheterna skulle ha arresterat en svensk medborgare och journalist. Tvärtom har han gripits i egenskap av eritreansk medborgare, anklagad för landsförräderi. Det enda man behöver göra för att inse de orimliga i det här resonemanget är att vända på steken. En svensk misstänkt för landsförräderi flyr undan de svenska myndigheterna och hamnar till slut i Eritrea där han efter en tid får medborgarskap. Svensken, som nu tror sig vara trygg med sitt eritreanska pass, reser tillbaka till Sverige för att fortsätta sin misstänkt landsförrädiska verksamhet. Skulle de svenska myndigheterna då underlåta att gripa denne misstänkte landsförrädare bara för att han skaffat sig ett alternativt medborgarskap och pass?
Peter Englund skriver:
"Under hela denna tid har han förblivit inspärrad i olika helveteshålor - det lär finnas över 300 av dem i landet."
Min kommentar:
Det är möjligt att de Eritreanska myndigheterna håller sig med 300 "helveteshålor". Vi vet så lite om Eritrea. Det är också möjligt att svenska myndigheter håller sig med 300 helveteshålor som vi inte ens anar existensen av. Men det är inte särskilt sannolikt. Det är likaledes möjligt att Dawit Issac har placerats i någon av dessa, men hur sannolik är det? Hela meningen är ett retoriskt grepp.
Peter Englund skriver:
"Tortyr är ingen ovanligt; Dawit Isaac är en av dem som drabbats."
Min kommentar:
Det är möjligt, kanske till och med troligt, att tortyr förekommer i Eritreanska häkten. Muslimska och marxist-leninistiska stater är inte direkt kända för sitt milda handlag gentemot människor man anser har begått brott. Men var finns bevisen för att Dawit Isaac utsatts för någon form av tortyr? Annat än att Peter Englund självsäkert påstår detta? Det motsatta är faktiskt troligare; Isaac är en högprofilfånge och sådana fångar brukar även de mest brutala fångvaktare undvika att sätta bestående märken på.
Peter Englund skriver:
"Vad hade då Dawit Isaac gjort i september 2001? Jo, han var journalist på landets största tidning, och där rapporterade man om en grupp styrande som krävt vissa demokratiska reformer (...) Hans brott var yttrandefrihet."
Min kommentar:
Eritrea befann sig vid den här tiden i efterdyningarna av det blodiga gränskriget med grannlandet Etiopien. Kriget startade 1998 och pågick tills ett fredsfördrag undertecknades i Alger i december 2000. Jag vet inte om krigslagar eller undantagstillstånd fortfarande gällde i Eritrea vid den här tidpunkten, men att som Dawit Isaac i den situationen exponera en spricka i regeringen, och i praktiken gå de oppositionellas ärenden, förefaller ogenomtänkt. Det är till och med möjligt att det enligt eritreansk lag kan rubriceras som landsförräderi.
Peter Englund skriver vidare i sin korta artikel om yttrandefrihet och vikten av att människor tillåts tänka och tycka utanför de etablerade ramarna. Här kan jag hålla med till hundra procent. Här har Englund lyft sitt fokus från Eritrea och, förmodligen helt ovetande, kört fingret rakt in den varböld som vanställer demokratin det nutida Sverige.
Peter Englund skriver:
Peter Englund skriver:
"Yttrandefrihetens flerhundraåriga princip bygger dels på tanken att var mänska, på grund av det förnuft hon är född med, har rätt att bestämma inte bara över sig själv, utan även över styrseln i det land hon lever i. Dels faller den tillbaka på en enkel men bara långsamt uppdagad insikt: att det inte är tvivel, ifrågasättanden och avvikande åsikter som gör ett samhälle svagt, utan istället frånvaron av detsamma. (...) Censur utsöndrar en syra som upplöser just det system det är tänkt att skydda. Och förr eller senare faller alla diktaturer. Alla."
Min kommentar:
Detta är en lysande formulering och en bitande kritik av förhållandena i dagens Sverige, åtminstone så långt det gäller kritik av den förda invandrings- och asylpolitiken. Och fallet Dawit Isaac. När det gäller invandring och asyl tillåts i dagens Sverige inga tvivel, ifrågasättanden eller avvikande åsikter. Sådana tvivel, ifrågasättanden och kätterska åsikter rubriceras genast som rasistiska, främlingsfientliga eller islamofobiska. De styrande tillåter ingen diskussion av sakfrågorna byggt på fakta och verklighet, utan angriper genast och pavlovskt alla kritiker med invektiv och injurier byggda på luft och ingenting.
"Förr eller senare faller alla diktaturer", skriver Peter Englund.
I september 2010 kan vi i alla fall hjälpas åt att fälla den svenska mjukdiktaturen.
Efter det kanske vi kan få ta itu med det problem som hotar Sveriges blotta existens som nation.
