Dawit Isaac – frågorna ingen vågar ställa.

Idag den 19 november 2009 publicerar en lång rad svenska tidningar samma korta text om Dawit Isaac. Den är skriven av Peter Englund. Peter Englund är historiker, författare och även Svenska Akademiens ständige sekreterare. En tungviktare i den svenska kultureliten. Peter Englund borde med sin bakgrund som historiker och akademiker vara van vid att kritiskt granska källorna till det han skriver om. Men i fallet Isaac Dawit gäller uppenbarligen inga normala krav på publicistisk hederlighet och källkritik.

I den korta artikeln jämför Peter Englund fängslandet av Dawit Isaac med terrorattacken mot World Trade Center i New York. Englunds grepp är ytligt sett att dra en parallell i tiden. Attacken mot WTC inträffade den 11 september 2001. Arresteringen av Dawit Isaac ska ha skett den 23 september 2001. På ett djupare plan är naturligtvis syftet med Englunds retoriska knep att få läsaren att dra andra, mer emotionella, paralleller mellan de två händelserna. Attacken mot WTC var historiens hittills grövsta terrordåd. Arresteringen av Isaac blir då genom den subtila jämförelsen ett lika grovt dåd. Det här är ett grepp ovärdigt en historiker som Peter Englund. De två fallen kan inte jämföras på samma dag. Arresteringen av Isaac var i jämförelse med terrorattacken WTC närmast en icke-händelse.

Men det är inte bara i den luriga jämförelsen mellan WTC och Isaac som Peter Englund brister i analys och källkritik. Han presenterar också okritiskt som sanningar en rad påståenden som svårligen låter sig bevisas. Eller i vart fall knappast granskas källkritiskt. I fallet Dawit Isaac uppmuntras inte normal källkritik; här premieras istället enbart pavlovska reaktioner på signaler uppifrån. Låt mig ta några exempel:

Peter Englund skriver:

"I september 2001 fängslades den svenske medborgaren Dawit Isaac i Eritrea."

Min kommentar:

Detta är en sanning med rejäl modifikation. Visserligen hade Isaac lyckats få ett svenskt medborgarskap 1992, men han hade samtidigt behållit sitt gamla eritreanska medborgarskap. Det är ohederligt av Englund att antyda att de Eritreanska myndigheterna skulle ha arresterat en svensk medborgare och journalist. Tvärtom har han gripits i egenskap av eritreansk medborgare, anklagad för landsförräderi. Det enda man behöver göra för att inse de orimliga i det här resonemanget är att vända på steken. En svensk misstänkt för landsförräderi flyr undan de svenska myndigheterna och hamnar till slut i Eritrea där han efter en tid får medborgarskap. Svensken, som nu tror sig vara trygg med sitt eritreanska pass, reser tillbaka till Sverige för att fortsätta sin misstänkt landsförrädiska verksamhet. Skulle de svenska myndigheterna då underlåta att gripa denne misstänkte landsförrädare bara för att han skaffat sig ett alternativt medborgarskap och pass?

Peter Englund skriver:

"Under hela denna tid har han förblivit inspärrad i olika helveteshålor - det lär finnas över 300 av dem i landet."

Min kommentar:

Det är möjligt att de Eritreanska myndigheterna håller sig med 300 "helveteshålor". Vi vet så lite om Eritrea. Det är också möjligt att svenska myndigheter håller sig med 300 helveteshålor som vi inte ens anar existensen av. Men det är inte särskilt sannolikt. Det är likaledes möjligt att Dawit Issac har placerats i någon av dessa, men hur sannolik är det? Hela meningen är ett retoriskt grepp.

Peter Englund skriver:

"Tortyr är ingen ovanligt; Dawit Isaac är en av dem som drabbats."

Min kommentar:

Det är möjligt, kanske till och med troligt, att tortyr förekommer i Eritreanska häkten. Muslimska och marxist-leninistiska stater är inte direkt kända för sitt milda handlag gentemot människor man anser har begått brott. Men var finns bevisen för att Dawit Isaac utsatts för någon form av tortyr? Annat än att Peter Englund självsäkert påstår detta? Det motsatta är faktiskt troligare; Isaac är en högprofilfånge och sådana fångar brukar även de mest brutala fångvaktare undvika att sätta bestående märken på.

Peter Englund skriver:

"Vad hade då Dawit Isaac gjort i september 2001? Jo, han var journalist på landets största tidning, och där rapporterade man om en grupp styrande som krävt vissa demokratiska reformer (...) Hans brott var yttrandefrihet."

Min kommentar:

Eritrea befann sig vid den här tiden i efterdyningarna av det blodiga gränskriget med grannlandet Etiopien. Kriget startade 1998 och pågick tills ett fredsfördrag undertecknades i Alger i december 2000. Jag vet inte om krigslagar eller undantagstillstånd fortfarande gällde i Eritrea vid den här tidpunkten, men att som Dawit Isaac i den situationen exponera en spricka i regeringen, och i praktiken gå de oppositionellas ärenden, förefaller ogenomtänkt. Det är till och med möjligt att det enligt eritreansk lag kan rubriceras som landsförräderi.

Peter Englund skriver vidare i sin korta artikel om yttrandefrihet och vikten av att människor tillåts tänka och tycka utanför de etablerade ramarna. Här kan jag hålla med till hundra procent. Här har Englund lyft sitt fokus från Eritrea och, förmodligen helt ovetande, kört fingret rakt in den varböld som vanställer demokratin det nutida Sverige.

Peter Englund skriver:

"Yttrandefrihetens flerhundraåriga princip bygger dels på tanken att var mänska, på grund av det förnuft hon är född med, har rätt att bestämma inte bara över sig själv, utan även över styrseln i det land hon lever i. Dels faller den tillbaka på en enkel men bara långsamt uppdagad insikt: att det inte är tvivel, ifrågasättanden och avvikande åsikter som gör ett samhälle svagt, utan istället frånvaron av detsamma. (...) Censur utsöndrar en syra som upplöser just det system det är tänkt att skydda. Och förr eller senare faller alla diktaturer. Alla."

Min kommentar:

Detta är en lysande formulering och en bitande kritik av förhållandena i dagens Sverige, åtminstone så långt det gäller kritik av den förda invandrings- och asylpolitiken. Och fallet Dawit Isaac. När det gäller invandring och asyl tillåts i dagens Sverige inga tvivel, ifrågasättanden eller avvikande åsikter. Sådana tvivel, ifrågasättanden och kätterska åsikter rubriceras genast som rasistiska, främlingsfientliga eller islamofobiska. De styrande tillåter ingen diskussion av sakfrågorna byggt på fakta och verklighet, utan angriper genast och pavlovskt alla kritiker med invektiv och injurier byggda på luft och ingenting.

"Förr eller senare faller alla diktaturer", skriver Peter Englund.

I september 2010 kan vi i alla fall hjälpas åt att fälla den svenska mjukdiktaturen.

Efter det kanske vi kan få ta itu med det problem som hotar Sveriges blotta existens som nation.

Aftonbladet väljer sida - igen.

Kvällstidningen Aftonbladet har en för svenska förhållanden särdeles brokig historia. Från en start i december 1830 som envis förkämpe för yttrandefrihet och rättvisa under grundaren Lars Johan Hierta, via en period som nazistorgan under familjen Sohlman 1851-1929 och Torsten Kreuger (bror till Ivar Kreuger) 1929-1956, till socialdemokratisk ända fram till 2009.

Politiskt stödde Aftonbladet helhjärtat Tyskland och nazismen under Adolf Hitlers regim. Tidningens många gånger framförda åsikt var att det vore bäst för Europa att låta Hitler ta över. När det 1945 inte längre var lukrativt att vara nazisttidning inledde Aftonbladet en vinglig politisk kurs som slutade i att LO 1956 tog över. Tidningen blev därvid förutsägbart socialdemokratisk. När så LO 1996 sålde 49,9% av aktierna i Aftonbladet till norska Schipsted (som också äger förra högertidningen Svenska Dagbladet) började resan mot politisk idioti och ren populism. När Schipsted 2009 köpte upp sig till 91% var Aftonbladets socialdemokratiska episod slut. Aftonbladet har nyligen återvänt till sina rötter, inte till de frihetliga som man kunde hoppats, utan till de nazistiska i och med sitt starka stöd för politisk islam och sitt ofta publicerade hat för Israel. Det senaste exemplet är något som skulle kunna vara en hjälpligt uppdaterad återutgivning av något ur "Sions Vises Protokoll" eller nazisttidningen "Der Stürmer".

Judarna dödar och stjäl kroppar - har vi hört det förut?

I ett reportage, skrivet av frilansjournalisten Donald Boström och sanktionerat av Aftonbladets uppenbart antisemitiske ansvarige utgivare, beskrevs hur en allvarligt skottskadad palestinier som förts bort av israeliska militären fördes tillbaka död fem dagar senare. Kroppen var då uppskuren från buken till hakan och därefter ihopsydd. Tidningen publicerade också en bild på kroppen. Den aktuella händelsen inträffade 1992, alltså för tolv år sedan, och Donald Boström använder nu sitt utrymme med Aftonbladets välsignelse för att i bästa Der Stürmer-anda anklaga den israeliska militären för organstöld. Några bevis för denna moderna excess i judehat har naturligtvis inte Boström. Att mannen på bilden av allt att döma blivit obducerad och sedan hopsydd är inget alternativ som förespeglar varken Boström eller Aftonbladets ansvarige utgivare. Att obduktion av personer dödade av armé eller polis torde vara rutin i en rättsstat ägnar Boström inte heller en sekunds tanke - inte ens när han har haft tolv år på sig att tänka efter. Han har naturligtvis heller inte kontrollerat huruvida den döda kroppen saknade några organ när den återlämnades. Någon kontakt med den israeliska armén eller Israels rättsvårdande myndigheter har han tydligen heller inte haft. Hans historia baseras helt på vad hans palestinska källor har matat honom med, något eget tankearbete har Boström uppenbarligen inte utfört trots att han har haft tolv (12!) år på sig.

En lång tradition av judehat.

Boström och Aftonbladet fullföljer stolt traditionen av judehat från "Sions Vises Protokoll" och tidningen "Der Stürmer" från nazitiden i Tyskland. Tidningen "Der Stürmer" var så grov i sitt judehat att flera höga nazister, bland annat Hermann Göring, förbjöd den inom sitt fögderi. Att judehatet nu sextio år efter nazismens fall har återkommit har sin grund i den stora invandringen av muslimer till Sverige. Dessa är antisemiter in i märgen; judarna är islams ärkefiender och ska till varje pris utplånas. Den svenska politiskt korrekta journalistkåren och politiska eliten har för länge sedan valt sida i konflikten mellan judar och araber. De står helt klart på muhammedanernas sida som nyttiga idioter (dhimmis är det arabiska uttrycket för dessa underkuvade otrogna) och släpar dagligen bränsle till den antisemitiska brasan, även om materialet ibland tryter och de måste söka inspiration hos de gamla nazisterna. Det är hög tid att Aftonbladet återigen politiskt betecknas (Nazi).