Jag har upptäckt att jag sedan en tid blir lite fysiskt illamående när jag ser artiklar i pressen om hur invandrare (oftast muslimer) till Sverige återigen har flyttat fram sina positioner på vår bekostnad. Eller hur de mest vettlösa asylansökningar alltid slutar i att personen får asyl, uppehållstillstånd och livstids arbetsfri försörjning på vår bekostnad.
Alltid på vår bekostnad. Aldrig att det ställs några krav på att dessa fripassagerare ska göra rätt för sig genom att till exempel arbeta. Eller ens lära sig svenska så att de åtminstone kan kräva ut sina nya bidrag utan att vi ska tvingas betala dyra tolkar med ytterligare skattepengar. (Enligt nya pressuppgifter så lär åtminstone en av tolkarna tagit betalt under bordet av de asylsökande för att framställa deras fall i mer ömmande dager.)
Ensamma "barn" är ofta varken barn eller ensamma.
Ta de asylsökande ensamkommande "barnen" till exempel. De flesta tycks vara vuxna män, ofta med fruar och egna barn. Några flickor finns det mig veterligt inte i den här gruppen, de får väl inte gå så långt från spisen kan man tänka. Inte är de "barn" som har skäggstubb och gråsprängt hår att betrakta som barn. Men tar man itu med det problemet genom att till exempel ta reda på hur gamla dessa "barn" är? Nej, från PK-håll gnäller man bara över att så få kommuner vill ta hand om "barnen". Kommunerna har kanske lärt sig läxan, sent omsider. Dessa "ensamkommande flyktingbarn" kommer nämligen ytterst sällan ensamma. Så snart asyl och uppehållstillstånd är fixade, uppenbarar sig plötsligt som genom ett under "barnets" försvunna familj och nu vill även dessa ha uppehållstillstånd och livstids arbetsfri försörjning av anknytningsskäl. Och de får det! Den stackars splittrade familjen återförenas inte i det land där alla andra familjemedlemmar befinner sig vilket är helt enligt reglerna. Nej, de återförenas i Sverige där endast en (1) i familjen befinner sig. Och det är skattebetalarna i den kommun där "barnet" lyckats få fotfäste som får stå för notan. Det är bara nyttiga PK-idioter och halal-hippies som kan tycka att detta är en god ordning.
Smittsam asylant kräver mer betalt för att ta sin medicin.
Inte ens tar man itu med den asylant med höggradigt smittsam tuberkulos som både vägrar att lämna prover och ta den medicin som skulle kunna bota honom. Ja, om han inte får mer betalt, förstås. Nu är asylanten Ervin Misini, 29, från Kosovo, tvångsintagen på tre månader enligt smittskyddslagen. Vad händer när han släpps ut? Jag undrar, varför bryr vi oss överhuvud taget om att behandla den här asylanten? Varför skickar vi helt enkelt inte hem honom? Varför?
När man blivit ordentligt blåst.
Jag tror detta illamående är likt den klump och värk man får i magen man när man inser att man blivit ordentligt blåst. Lurad, fintad och fullständigt bortgjord av en skicklig bedragare att köpa ett bilvrak, en rutten båt eller en möglig kåk. Skillnaden är bara att man i dessa fall kan få hjälp av landets myndigheter att få rättelse. I fallet med asylanterna är det ju landets myndigheter och våra valda politiker som blåser oss skattebetalare och väljare, så var ska vi då söka stöd och hjälp?
Dags att göra motstånd mot ockupanterna.
Jag får inte sällan upp lite magsyra i munnen även när jag ser en fundamentalistisk muslimsk kvinna i sin vanliga sopsäck, eller en djup bokstavstroende muslimsk man i skägg och för korta byxor. Dessa ytligt sett oskyldiga bitar av tyg är på ett annat plan tydliga signaler om att personerna som bär dem inte vill låta sig integreras i Sverige, inte vill leva i Sverige som nyttiga medborgare utan bara njuter av frukterna av vårt arbete tills den dag när demografin vänt till deras fördel och de utnyttja demokratin till att ta över. Varje arbetsfri skattekrona som hamnar i deras fickor stärker dem i sitt förakt mot oss, och ger dem allt större anledning att tro att vi kufr (otrogna) bara har till uppgift att arbeta så att det nya herrefolket (muslimerna) kan få gratis försörjning. Det som sker idag är bara en försmak av vad som kommer att hända när de kan hävda sin majoritet. Och det kan ske så tidigt som 2049, enligt nya uträkningar. Det är 40 år. Jag kan av åldersskäl ha lyckan att få slippa uppleva den dagen, men mina barn och barnbarn kan se fram emot ett liv som slavar (dhimmis) under muslimsk överhöghet. Om vi inte reser oss upp för att försvara vår kultur, vår demokrati, vår nation, vårt folk, våra barn och barnbarn är vi alla förlorade.
En smygande ockupation med våra folkvaldas medgivande.
Jag tror att detta illamående är samma sjuka som så ofta beskrivits drabba soldater strax före ett stort anfall. Eller en avgörande försvarsstrid. Det har drabbat mig förr inför utmaningar som jag inte vetat om jag skulle klara av, men jag har inte tidigare känt så inför människor. Nu förstår jag hur befolkningarna i de ockuperade länderna i Europa måste ha känt inför åsynen av de segerrika och tuppstolta tyska soldaterna, oavsett om de var nazister ur SS eller vanliga tvångsinskrivna meniga ur Wehrmacht. De såg ockupationsmakten göra sig bred, men saknade först medel att göra något åt det. Efter hand utvecklades kraftfulla och aktiva motståndsrörelser, som lät ockupationsmakten smaka stål. Idag upplever vi i Sverige en smygande ockupation och mitt illamående kommer av insikten att endast en av oss har en framtid i landet. Och att det kommer att kosta liv att försvara den framtiden.
