Aftonbladet väljer sida - igen.

Kvällstidningen Aftonbladet har en för svenska förhållanden särdeles brokig historia. Från en start i december 1830 som envis förkämpe för yttrandefrihet och rättvisa under grundaren Lars Johan Hierta, via en period som nazistorgan under familjen Sohlman 1851-1929 och Torsten Kreuger (bror till Ivar Kreuger) 1929-1956, till socialdemokratisk ända fram till 2009.

Politiskt stödde Aftonbladet helhjärtat Tyskland och nazismen under Adolf Hitlers regim. Tidningens många gånger framförda åsikt var att det vore bäst för Europa att låta Hitler ta över. När det 1945 inte längre var lukrativt att vara nazisttidning inledde Aftonbladet en vinglig politisk kurs som slutade i att LO 1956 tog över. Tidningen blev därvid förutsägbart socialdemokratisk. När så LO 1996 sålde 49,9% av aktierna i Aftonbladet till norska Schipsted (som också äger förra högertidningen Svenska Dagbladet) började resan mot politisk idioti och ren populism. När Schipsted 2009 köpte upp sig till 91% var Aftonbladets socialdemokratiska episod slut. Aftonbladet har nyligen återvänt till sina rötter, inte till de frihetliga som man kunde hoppats, utan till de nazistiska i och med sitt starka stöd för politisk islam och sitt ofta publicerade hat för Israel. Det senaste exemplet är något som skulle kunna vara en hjälpligt uppdaterad återutgivning av något ur "Sions Vises Protokoll" eller nazisttidningen "Der Stürmer".

Judarna dödar och stjäl kroppar - har vi hört det förut?

I ett reportage, skrivet av frilansjournalisten Donald Boström och sanktionerat av Aftonbladets uppenbart antisemitiske ansvarige utgivare, beskrevs hur en allvarligt skottskadad palestinier som förts bort av israeliska militären fördes tillbaka död fem dagar senare. Kroppen var då uppskuren från buken till hakan och därefter ihopsydd. Tidningen publicerade också en bild på kroppen. Den aktuella händelsen inträffade 1992, alltså för tolv år sedan, och Donald Boström använder nu sitt utrymme med Aftonbladets välsignelse för att i bästa Der Stürmer-anda anklaga den israeliska militären för organstöld. Några bevis för denna moderna excess i judehat har naturligtvis inte Boström. Att mannen på bilden av allt att döma blivit obducerad och sedan hopsydd är inget alternativ som förespeglar varken Boström eller Aftonbladets ansvarige utgivare. Att obduktion av personer dödade av armé eller polis torde vara rutin i en rättsstat ägnar Boström inte heller en sekunds tanke - inte ens när han har haft tolv år på sig att tänka efter. Han har naturligtvis heller inte kontrollerat huruvida den döda kroppen saknade några organ när den återlämnades. Någon kontakt med den israeliska armén eller Israels rättsvårdande myndigheter har han tydligen heller inte haft. Hans historia baseras helt på vad hans palestinska källor har matat honom med, något eget tankearbete har Boström uppenbarligen inte utfört trots att han har haft tolv (12!) år på sig.

En lång tradition av judehat.

Boström och Aftonbladet fullföljer stolt traditionen av judehat från "Sions Vises Protokoll" och tidningen "Der Stürmer" från nazitiden i Tyskland. Tidningen "Der Stürmer" var så grov i sitt judehat att flera höga nazister, bland annat Hermann Göring, förbjöd den inom sitt fögderi. Att judehatet nu sextio år efter nazismens fall har återkommit har sin grund i den stora invandringen av muslimer till Sverige. Dessa är antisemiter in i märgen; judarna är islams ärkefiender och ska till varje pris utplånas. Den svenska politiskt korrekta journalistkåren och politiska eliten har för länge sedan valt sida i konflikten mellan judar och araber. De står helt klart på muhammedanernas sida som nyttiga idioter (dhimmis är det arabiska uttrycket för dessa underkuvade otrogna) och släpar dagligen bränsle till den antisemitiska brasan, även om materialet ibland tryter och de måste söka inspiration hos de gamla nazisterna. Det är hög tid att Aftonbladet återigen politiskt betecknas (Nazi).

Invandrarpolis med kriminella kontakter.

Redan när polisledningen först började prata om att poliskåren behöver mer folk med invandrarbakgrund tyckte jag att det var oerhört korkat. Hur ska man kunna ha någon som helst aning om dessa polisers egentliga lojaliteter? Eller snarare, man kan nog vara tämligen säker på att deras lojalitet inte ligger hos Sverige. Utan hos den egna klanen. Precis som i deras hemländer.

I Sverige har vi länge kunnat ha förtroende för våra myndigheter, inräknat polisen. Ingen norrlänning har på århundraden behövt känna att han riskerar att bli illa behandlad bara för att polisen råkar vara skåning. Det där har vi lagt bakom oss, som en del i utvecklingen av ett civiliserat samhälle.

Nu är vi tack vare den stora invandringen från primitiva kulturer, främst i mellanöstern men också i Afrika, på väg att kastas några hundra år tillbaka i utvecklingen. Nu har vi turkiska, iranska, irakiska, somaliska, med flera tjänstemän och poliser. Folk som vi tar för givet att de ska vara opartiska, precis som de svenska tjänstemännen de ersätter varit. Men vi måste lära om, för så är det inte. Och så kan det heller inte vara. Dessa personer har ofta sitt primitiva klantänkande i ryggraden, vilket bevisas med all önskvärd tydlighet gång efter gång. Senast med mannen på Migrationsverket som skulle sälja PUT till en nyanländ afghan. Nu med polisen i Malmö som ertappats med att umgås med sina gangsta-broshor i Rosengård. Man kan ta Mustafa ur ghettot, men man kan sällan ta ghettot ur Mustafa.

Man ska inte sätta utlänningar med dunkla lojaliteter att utreda och bevilja uppehållstillstånd till andra utlänningar, kanske från samma klan eller släkt. Eller från en klan man är dödsfiende med. Man ska inte rekrytera ungdomar med oklara lojaliteter som poliser som ska hålla ordning på andra ungdomar, kanske från samma kvarter. Det säger sig självt att det spricker när dessa primitiva lojalitetssystem kommer i konflikt med vad som krävs i ett modernt civiliserat samhälle. Det är naturligt i deras utvecklingsfas att sätta familjen, gänget och klanen främst, nationen sist. Det är en överlevnadsstrategi i deras hemländer och det finns egentligen ingen anledning att tro eller begära att de ska agera annorlunda i Sverige. Även om de ska föreställa "poliser". Jag skulle vara mycket tveksam till att lita på att jag skulle få korrekt behandling av en turkisk eller somalisk polis. Oavsett om jag befinner mig i Somalia eller i Sverige.

Att sätta bocken till trädgårdsmästare har aldrig varit någon lysande idé.

Läs om polisen här.

Inlägg i debatten om manlig omskärelse.

Det argumenteras för och emot. Det anförs medicinska och traditionella argument både från judar och muslimer. Båda grupperna bara måste ha igenom att manlig omskärelse inte skapar medicinska problem, och att ingreppet inte alls är ett hån emot Gud som skapat allt perfekt i världen. Låt mig säga så här:

Om Gud (eller Allah tolkad av Muhammed i det här fallet) hade velat att män skulle vara omskurna hade han låtit dem födas utan förhud. Allt annat är hädelse, eftersom det antyder att Allah inte är perfekt, allvetande och allrådande. End of story.

Men om det nu skulle vara så att de religiösa och kulturella argumenten från muhammedanerna vinner gehör (vilket de skrämmande ofta tycks göra nuförtiden) så kommer regeringen att hålla fast vid att landstingen gratis ska se till att utföra könsstympning på småpojkar i Allahs namn. Och detta lyckades muhammedanerna driva igenom på mindre är tjugo år, när judarna som bott här sedan medeltiden inte ens lyckats få tillstånd att utöva sin ritualslakt på djur (det fixade däremot muhammedanerna på mindre än tjugo år). Det måste vara för jävligt att vara jude i Sverige och se ärkefienden breda ut sig.

Men i sanningens och konsekvensens namn borde naturligtvis nu även kvinnlig omskärelse inte bara tillåtas utan även förespråkas av religiösa och kulturella skäl. Regeringen borde snarast ge landstingen order att gratis skära bort klitoris och yttre blygdläppar på alla muhammedanska flickebarn. För om manlig omskärelse är en kulturellt och religiöst tvingande procedur, borde väl i jämlikhetens namn även flickorna få vederfaras denna lycka och djupa kontakt med sina traditioner och sin religiösa tillhörighet?