Dublinförordningen.

Genom Dublinförordningen reglerar länderna inom EU vilket land som ska ansvara för respektive asylärende. Dublinförordningen skulle kunna avhjälpa många av Sveriges invandrarproblem.

Om den bara följdes.

Grunden i Dublinförordningen är att om en person av en eller annan anledning ger sig av från sitt hemland så ska den personen söka asyl i det första säkra land man kommer till. Förordningen gäller i EU:s alla medlemsländer plus Norge och Island. Den infördes för att försöka få stopp på så kallad asylshopping, där migranter reser runt inom EU tills de hittar det land som för tillfället erbjuder bäst villkor. Man har alltså bestämt att migranter inte har rätt att själva välja vilket land som de ska söka asyl i. Dessutom kan en migrant bara få sin asylansökan prövad i ett av länderna. Även om en person kommit till Sverige och vill söka asyl här, så är det långt ifrån säkert att vi i Sverige behöver ta ansvar för migranten i fråga. Ett annat EU-land, eller Norge eller Island, kan ha ansvaret och då kan migranten tvingas åka dit istället. Det är alltså ingen mänsklig rättighet att få asyl i Sverige, trots allt som skrivs i pressen. Det är för övrigt ingen mänsklig rättighet att få asyl i något land över huvud taget, bara att få ansöka.

Förordningen ska stoppa asylshopping bland annat i följande fall:

1. Man har rest in i ett annat EU-land innan man kom till Sverige

2. Man har redan fått visum eller uppehållstillstånd av ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

3. Man har rest in illegalt i ett land som omfattas av Dublinförordningen

4. Man har redan ansökt om asyl i ett annat land som omfattas av Dublinförordningen

5. Migrantens familj har redan uppehållstillstånd i något annat EU-land

Bara med hjälp av punkterna 1 och 3 skulle man troligen kunna gallra ut 90 procent eller mer av alla som söker asyl i Sverige. Med punkt fyra skulle man förmodligen kunna sålla bort ytterligare några procent. För hur kommer man till Sverige utan att passera ett annat EU-land eller Norge? Det enda sättet att komma hit utan att passera något annat EU-land är att flyga direkt från hemlandet. Och för att flyga måste man ha pass eller andra identitetshandlingar, vilket praktiskt taget ingen som söker asyl i Sverige tycks ha.

Många migranter kommer till Sverige efter att först ha rest in i EU genom till exempel EU-länderna Grekland, Rumänien, Slovakien, Italien, Cypern eller Slovenien. Dessa länder är lätta att nå från mellanöstern och Afrika och de har också ofta mycket avslappnade gränskontroller. De här länderna är dock inga populära asylländer, eftersom de sociala förmånerna är tämligen torftiga, i alla fall jämfört med Sveriges. Därför reser de allra flesta av migranterna vidare, många utan att ens bry sig om att försöka ansöka om asyl. Många av dem hamnar till slut i Sverige.

Migrationsverket ska enligt reglerna ta fingeravtryck på alla asylsökande som är över 14 år. Om Migrationsverket verkligen gör detta, är en annan fråga. Information som sipprat ut tyder på att man struntar i det. Man kontrollerar heller inte asylsökandes ålder eller tar prov på DNA. Det här gäller i synnerhet så kallade ensamkommande flyktingbarn. Migranterna och de så kallade barnen är så många att det skulle bli för dyrt.

Om nu Migrationsverket mot förmodan skulle ta fingeravtryck så ska dessa fingeravtryck skickas till en gemensam databas, Eurodac, där de ska kontrolleras. Genom den här kontrollen kan man förhoppningsvis se om migranten tidigare lämnat fingeravtryck i något annat land som är anslutet till Eurodac. Om det visar sig att migranten redan varit i ett annat EU-land så har Migrationsverket all rätt att besluta att migranten ska tillbaka dit. Man har till och med rätt att använda tvång. Detta görs enligt uppgift praktiskt taget aldrig. Migrationsverket har i sin arrogans antagit åsikten att det bara är Sverige som kan ge dessa migranter tillräcklig omvårdnad. Det har till och med hänt att folk som bor i Storbritannien fått asyl och uppehållstillstånd i Sverige trots att man redan hade fått båda delarna i Storbritannien. Om en migrant inte vill åka till det land där man ska söka asyl, vilket ofta är fallet (vem skulle vilja söka asyl i Rumänien?) kan man att överklaga till Migrationsdomstolen, men även om man har överklagat måste man lämna Sverige i väntan på utslaget.

Vi i Sverige skulle kunna reducera våra migrantproblem till en bråkdel om vi bara följde de lagar och förordningar som finns på plats. Varför vi väljer att se mellan fingrarna är ett politiskt ställningstagande som nog aldrig formulerats offentligt inför medborgarna. Dock har det inte desto mindre sipprat ner till de handläggande myndigheterna. Det kan vi ändra på i september 2010.

Dessa länder omfattas av Dublinförordningen.

Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Norge och Island omfattas av Dublinförordningen genom ett särskilt avtal.

Välkommen till Verkligheten.

En nation där myndigheter och massmedia presenterar en officiell "sanning" som medborgarna enkelt kan avslöja som lögn är en nation i kris. En nation där medborgarna upplever att ansvariga politiker och massmedia ljuger om reella problem och sopar missförhållanden under mattan är farligt nära moralisk bankrutt. En sådan nation var den tidigare Sovjetunionen.

En sådan nation är dagens Sverige.

I det forna Sovjetunionen fanns djupa klyftor mellan de officiella sanningarna och den bistra verkligheten på snart sagt alla samhällets områden. Det kunde vilken medborgare som helst konstatera genom att gå till jobbet, handla matvaror eller försöka få värmen i sin lägenhet reparerad. Enligt den officiella sovjetiska sanningen fungerade allt på bästa sätt i arbetarnas paradis. I verkligheten var det bara tillverkningen av vodka och stridsvagnar som fungerade något så när felfritt.

Invandringens officiella respektive verkliga sida.
I Sverige hittar man den stora klyftan mellan den officiella "sanningen" och den av medborgarna upplevda verkligheten i hanteringen av invandringsproblemet. Jo, invandringen är faktiskt ett problem - i verkligheten det allvarligaste som Sverige som nation ställts inför sedan vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland 1809. Det handlar dessutom nästan undantagslöst om den muslimska invandringen och det handlar till syvende og sidst om Sveriges överlevnad som nation. Och det allvarligaste är att den politiska eliten och media vägrar att inse att det finns reella problem som måste lösas, i synnerhet hanteringen av migranter från länder utanför Europa.

Enligt den officiella "sanningen" integreras migranter väl i vårt samhälle; de får arbete och utgör en värdefull tillgång för nationen. I verkligheten gäller detta i stort sett enbart invandrare från kulturnära områden; från Norden, Europa, Amerika och Fjärran Östern. I övrigt fungerar i princip ingenting. Muslimska migranter integreras praktiskt taget inte alls, det ser mullor och imamer till.

I verkligheten trängs socialbidragsberoende migrantfamiljer i allt mer avskärmade ghetton som Rosengård, Ronna, Hammarkullen, Landskrona och många, många fler. I verkligheten växer migranternas barn i andra (och snart tredje) generationen upp utan nämnvärda språkkunskaper, varken i svenska eller sitt eget språk. De har inte begripit särskilt mycket av skolan, och de har litet hopp om att någonsin kunna få ett arbete som betalar sig bättre än socialbidraget eller gängkriminalitet. För var i dagens högteknologiska kunskapssamhälle ska det finnas plats för unga analfabeter med djupa mindervärdeskomplex och dålig impulskontroll, unga som aldrig fått lära sig umgås med andra än sina jämnåriga?

Läsa mellan raderna.
Att det förhåller sig på det här viset kan vem som helst konstatera om man, likt de med tiden ytterst listiga forna sovjetmedborgarna, lärt sig konsten att läsa mellan raderna i den korrupta och partikontrollerade pressen. Eller som befunnit sig ute i den djupt tragiska verkligheten på platser som drabbats av stor migration, som till exempel Malmö, Landskrona, Göteborg, Södertälje, Stockholm eller snart sagt varenda ort i landet som lockats att skapa migrantförläggningar med löften om statliga bidrag.

En annan källa till sann information är de samtal som förs man och man emellan, där självupplevda händelser och erfarenheter förs vidare till pålitliga personer med alla relevanta detaljer. Likheten med den sovjetiska muntliga traditionen och de lika hemliga som mödosamt handkopierade nyhetsbrev,samizdat, som cirkulerade underjordiskt i Sovjetunionen är slående.

Men till skillnad från det forna Sovjet kan idag internet utgöra ytterligare en fristad där information om de verkliga förhållandena kan exponeras och debatteras. Problemet här är ofta bristande dokumentation tillsammans med den ofta mycket låga nivån på diskussionerna.

Problemen sopas under mattan.
I likhet med vad som skedde i det forna Sovjetunionen, sopas problemen under mattan av de ansvariga myndigheterna och de folkliga företrädare som vi trott skulle ta tillvara våra intressen. Man vill helt enkelt inte låtsas om att det finns några som helst problem med migrationen. För de berörda myndigheternas del är anledningen förståelig, eftersom de blivit beroende av migrantindustrin för sin blotta existens. I USA talade president Eisenhower om det "militär-industriella komplexet" som ett farligt maktcentrum och ett potentiellt hot mot demokratin. I Sverige kan vi med fog tala om ett "migrant-industriellt komplex" av myndigheter, institutioner och privatpersoner som blivit beroende av det strida penningflödet inom migrantbranschen.

För våra folkvaldes del finns inga sådana ursäkter. Kanske vet man innerst inne att politiken gått över styr, kanske diskuteras det i hemliga möten, men ingen vågar offentligt yttra sig om problemet, än mindre tag tag i det. Kanske saknar man idéer till möjliga utvägar. Kanske har man givit upp. I vilket fall lär folkets dom över dessa att bli hård.

Massmedia går fot.
Massmedia går lydigt vid fot och skyggar från att rapportera om händelser som skulle störa den officiella sanningen, eller döljer aktivt fakta så att de verkliga förhållandena inte blir uppenbara om man inte tränat på Orwellskt dubbelspråk. Bilder på afrikanska brottslingar vitpixlas, och kriminella migranter kallas "svenskar" i de media som vi en gång litade på. Inte kunde vi i vår vildaste fantasi tro att tiotals eller hundratals svenskar skulle låta sig rekryteras till krigstjänst i Somalia likt dem som en gång lät sig lockas av Hitlers Waffen-SS till tjänst på östfronten. Men till skillnad från de svenska frivilliga i Waffen-SS är de Somalia-frivilliga naturligtvis inte svenskar utan somalier som fått asyl och försörjning i Sverige. I dag får vi gå till utländska media för att få reda på verkligheten om dessa "svenskar". Enstaka rapporter som speglar den sanna verkligheten utlöser också genast en storm av politiskt korrekt kritik och rapportören stigmatiseras snabbt som ondskefull rasist och "islamofob".

Ingen lösning utan verklig sanning.
Problemet med migranterna, och i synnerhet med de muslimska migranterna, kan inte komma en millimeter närmare en lösning så länge våra ansvariga företrädare inte vågar erkänna att det faktiskt finns ett problem. Precis som alkoholisten måste våra politiker tvingas till sjukdomsinsikt innan man kan börja resan mot ett bättre liv. Så länge detta inte sker, och så länge massmedia fortsätter att gå i maktens ledband, är vår enda källa till verklig information den vi förmedlar till varandra. Låt oss därför strunta i de politiskt korrekta medierna och istället förmedla verklighetens bistra budskap man och man emellan. Sanningen ska segra.

Välkommen till Verkligheten.